Det är aldrig kört!
Ett misslyckande betyder inte att jag är en förlorare -
det betyder att jag inte har lyckats än.
Ett misslyckande betyder inte att jag ingenting åstadkommit -
det betyder att jag har lärt mig något.
Ett misslyckande betyder inte att jag varit dåraktig -
det betyder att jag vågade försöka.
Ett misslyckande betyder inte att jag saknar förmåga -
det betyder att jag måste göra något annorlunda.
Ett misslyckande betyder inte att jag är värdelös -
det betyder att jag inte har lyckats än.
Ett misslyckande betyder inte att jag ingenting åstadkommit -
det betyder att jag har lärt mig något.
Ett misslyckande betyder inte att jag varit dåraktig -
det betyder att jag vågade försöka.
Ett misslyckande betyder inte att jag saknar förmåga -
det betyder att jag måste göra något annorlunda.
Ett misslyckande betyder inte att jag är värdelös -
det betyder att jag inte är perfekt.
Ett misslyckande betyder inte att jag slösat bort mitt liv -
det betyder att jag har en bra anledning att börja om.
Ett misslyckande betyder inte att jag aldrig mer kommer att lyckas -
Ett misslyckande betyder inte att jag slösat bort mitt liv -
det betyder att jag har en bra anledning att börja om.
Ett misslyckande betyder inte att jag aldrig mer kommer att lyckas -
det betyder att jag får öva mer.
(Ur boken "Det är aldrig kört")
För att lyckas måste man våga misslyckas. Varför är vi så rädda för att misslyckas? För att skämma ut oss? Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om mina misslyckanden och hur jag skämt ut mig på olika sätt genom mina 21 år som jag har levt. T.ex. när jag snubblade över innebandysargen på Lussecupen i 7:an eller när jag spelade teater och skulle sätta mig i en solstol och den fälldes ihop så jag ramlade ner på golvet. Eller när jag räknade fel takt i orkestern och lyckades få med mig över halva orkestern att spela det jag gjorde så att allt blev i otakt. Misstagen är många somsagt.
Många gånger ställs vi inför nya uppgifter. Många av oss har drömmar och idéer om vad vi vill göra i framtiden. Problemet är att det just förblir drömmar och idéer. Man vågar inte förverkliga dem för tänk om man misslyckas? Tänk om jag sjunger fel när jag ska sjunga solo? Tänk om jag tar fel ackord på gitarren när jag ska ha uppvisning? Tänk om jag ställer ut mina tavlor och ingen gillar dem? Eller tänk om jag börjar stamma när jag ska hålla ett tal?
När jag började bibelskolan så tänkte jag att predika är något jag inte kommer att göra. Det är inget för mig. Den biten får några andra ha hand om. Sen när jag på vårterminen sitter med min klass och ska planera gudstjänster så kom vi fram till punkten predikan. Vem är sugen att ha en predikan? Det blir alldeles tyst. Sen hör jag mig själv säga "Jag kan predika". Efter att jag sagt den meningen så började jag inombords att fundera över vad det var jag hade sagt. Jag hade just tackat ja till att hålla i en predikan. Jag som hela tiden tänkt att det inte är något för mig. Jag började genast att tänka tanken att tänk om jag misslyckas. Jag kanske kommer av mig och vet inte vad jag ska säga. Sen började jag inse att vad lönar det sig att jag börjar bombardera mig själv med en massa negativa tankar? Elise, fokusera istället på din predikan och vad det positiva kan bli av detta. Jag har själv antagit denna utmaning så jag få ju skylla mig själv. Det är bara att köra hårt och be att Gud ska vara med mig och hjälpa mig. Det värsta som kan hända är att jag kanske råkar tappa bort mig vart jag var någonstans. Det bästa som kan hända är att jag förmedlar något som många människor kan ta till sig och känna att det betyder något för dem. Risken att jag ev. skulle tappa text var värd att ta för att ev. dela med mig av något som kan vara uppbyggande för andra människor.
Tiden gick och det blev den söndag då jag skulle ha min predikan i Tabergs Pingstkyrka (en ort utanför Jönköping). Jag kände en frid inom mig och kände att jag kommer att fixa detta. Jag gick upp på scenen och pratade i ca 20 min. När mötet tog slut så kom det fram flera och tackade för det jag hade delat. Jag var så oerhört tacksam över att jag antagit denna utmaning och kände verkligen hur Gud var med mig.
Jag har märkt tydligt att jag på senaste år har vågat anta nya utmaningar och blivit mindre rädd för att misslyckas. Jag vill inte sitta på äldreboendet och se tillbaks på mitt liv och tänka att "Varför gjorde jag inte det där och det där?". Att man liksom sitter på en stol och tjurar för att man ångrar sig över allt man inte testade på i livet.
Jag har många drömmar. Jag vill åka som volontär i 6 månader till barnhemmet Place of Restoration i Sydafrika. Jag vill jobba som lekterapeut på sjukhus och kunna göra sjukhusvistelsen rolig och betydelsefull för barn som kanske ligger inne för att få cellgifter.
Många gånger ställs vi inför nya uppgifter. Många av oss har drömmar och idéer om vad vi vill göra i framtiden. Problemet är att det just förblir drömmar och idéer. Man vågar inte förverkliga dem för tänk om man misslyckas? Tänk om jag sjunger fel när jag ska sjunga solo? Tänk om jag tar fel ackord på gitarren när jag ska ha uppvisning? Tänk om jag ställer ut mina tavlor och ingen gillar dem? Eller tänk om jag börjar stamma när jag ska hålla ett tal?
När jag började bibelskolan så tänkte jag att predika är något jag inte kommer att göra. Det är inget för mig. Den biten får några andra ha hand om. Sen när jag på vårterminen sitter med min klass och ska planera gudstjänster så kom vi fram till punkten predikan. Vem är sugen att ha en predikan? Det blir alldeles tyst. Sen hör jag mig själv säga "Jag kan predika". Efter att jag sagt den meningen så började jag inombords att fundera över vad det var jag hade sagt. Jag hade just tackat ja till att hålla i en predikan. Jag som hela tiden tänkt att det inte är något för mig. Jag började genast att tänka tanken att tänk om jag misslyckas. Jag kanske kommer av mig och vet inte vad jag ska säga. Sen började jag inse att vad lönar det sig att jag börjar bombardera mig själv med en massa negativa tankar? Elise, fokusera istället på din predikan och vad det positiva kan bli av detta. Jag har själv antagit denna utmaning så jag få ju skylla mig själv. Det är bara att köra hårt och be att Gud ska vara med mig och hjälpa mig. Det värsta som kan hända är att jag kanske råkar tappa bort mig vart jag var någonstans. Det bästa som kan hända är att jag förmedlar något som många människor kan ta till sig och känna att det betyder något för dem. Risken att jag ev. skulle tappa text var värd att ta för att ev. dela med mig av något som kan vara uppbyggande för andra människor.
Tiden gick och det blev den söndag då jag skulle ha min predikan i Tabergs Pingstkyrka (en ort utanför Jönköping). Jag kände en frid inom mig och kände att jag kommer att fixa detta. Jag gick upp på scenen och pratade i ca 20 min. När mötet tog slut så kom det fram flera och tackade för det jag hade delat. Jag var så oerhört tacksam över att jag antagit denna utmaning och kände verkligen hur Gud var med mig.
Jag har märkt tydligt att jag på senaste år har vågat anta nya utmaningar och blivit mindre rädd för att misslyckas. Jag vill inte sitta på äldreboendet och se tillbaks på mitt liv och tänka att "Varför gjorde jag inte det där och det där?". Att man liksom sitter på en stol och tjurar för att man ångrar sig över allt man inte testade på i livet.
Jag har många drömmar. Jag vill åka som volontär i 6 månader till barnhemmet Place of Restoration i Sydafrika. Jag vill jobba som lekterapeut på sjukhus och kunna göra sjukhusvistelsen rolig och betydelsefull för barn som kanske ligger inne för att få cellgifter.
Jag vill förverkliga mina drömmar och då ska inte min rädsla för att misslyckas hindra mig!