elisebacklund

Ännu en helg går mot sitt slut. En helg som innehållit mycket olika känslor. En helg där vissa väljer att skrämma varandra medan andra tänder ljus på gravar för att minnas de som gått före. Kontrasternas helg.

Denna helg har vi också haft en ungdomshelg i Korskykan här i Götene. En helg som innehöll gött häng, gött fika, spännande seminarier om ledarskap, idrott, foto och målning. Min bror Rickard hade även några undervisningspass. Igårkväll hade vi en grym gospelkonsert & kvällsmöte och idag avslutades helgen med gudstjänst.

Mitt bland allt det roliga så påminns man ständigt om de som tyvärr inte finns kvar på denna jord, särskilt en helg som denna. Denna helg tänder jag ljus och tänker lite extra på 4 fantastiska människor som inte längre finns kvar mitt ibland oss.

Ett ljus tänder jag för min fina moster Christina som dog för 2 år sedan. En stor förebild för mig vad gäller livet i allmänhet och att jobba med barn. Vi har pratat mycket genom åren om allt mellan himmel och jord. Du, liksom jag, jobbade med barn så vi hade många spännande samtal om just barnuppfostran och hur man på bästa sätt tar sig an trotsiga barn. Vi har även sytt mycket tillsammans och löst korsord. Du har alltid öppnat upp ditt hem för mig och välkomnat mig med öppna armar.

Ett ljus tänder jag för min ungdomspastor & kollega Samuel Roberthson som dog för 1,5 år sedan. En man med mycket vishet och kloka tankar. Det var du som frågade mig om jag ville vara konfaledare tillsammans med dig. Jag tackade ja. Du trodde på mig och gav mig chansen att få utveckla mitt ledarskap. Under de senaste åren har jag fått växa i min ledarskapsgåva. En gåva jag aldrig tidigare trott att jag har haft. Jag har fått ta nya och avgörande steg i min tro och är nu inne på mitt 3:e år som konfaledare. Allt tack vare att DU såg mig och gav mig förtroendet.

Ett ljus tänder jag för min underbara farfar Stig som fick lämna oss i augusti i år. En farfar som betytt allt för mig. Utan dig hade jag förmodligen inte börjat spela fiol. Även fast du ville öva länge, oftast väldigt länge att jag till slut fick träningsvärk i armen och svetten rann på mig, så uppskattar jag alla de spelningar vi gjorde tillsammans. Men det jag uppskattar allra mest med dig är din tydlighet med att ALLA är lika mycket värda. Oavsett om man har begått ett misstag i sitt liv så såg du aldrig ner på den personen för det. Du behandlade alla lika. Du var lyssnande och alltid intresserad över hur det gick för mig på jobbet, vad jag hade för framtidsplaner m.m. 

Ett ljus tänder jag för min vän Amanda Wändal. Min älskade vän, min bästa vän som alltid fanns där för mig. Endast ett par veckor efter att min farfar dog så fick jag ett samtal om att även du hade fått lämna oss… 

Varken du eller jag vet exakt när vi egentligen började umgås med varandra. Men vi tror att det var i samband med att vi båda hängde på ungdomssamlingarna i kyrkan på fredagskvällarna. Så med andra ord någon gång i början av högstadietiden. Även fast vi inte har hängt ihop hela livet så kände vi varann utan och innan.

Vi kunde sitta tysta när vi träffades utan att det blev det minsta stelt eller pinsamt. Men vi kunde också sitta och prata mycket. Så mycket och så länge att det började ljusna utomhus och postbilen kom och levererade morgontidningen.

Vi var även grymma på att sätta lite guldkant på vardagen genom att unna oss att åka iväg och bl.a bo på hotell. Lyxsviten vi bodde i efter Snoop Dogg-konserten är en klass för sig. Glasvägg till toaletten, gemensamt täcke osv. Det visade sig att vi hade bokat kärlekssviten, haha! Och på tal om Snoop Dogg-konserten, det är enda gången jag blivit riktigt arg på dig. Du hade ont i benen 1 timma innan konserten började. Vi skulle behöva stå i 3 timmar till. Jag sa åt dig att sätta dig ner på marken för att vila benen. Att du skulle sätta dig direkt innan det fylldes på med mer folk för så småningom skulle det bli så trångt att man omöjligt skulle kunna sätta sig ner. Du envisade med att säga att ”Jag klarar det”. Jag såg att du fick allt mer ont i benen. Till slut var jag tvungen att bli arg på dig och jag fick nästan trycka ner dig på marken för att du skulle få vila benen. Efter konserten var du väldigt tacksam över att du hade fått sitta ner och vila benen innan konserten drog igång. Det här är enda gången jag blivit riktigt arg på dig och enda gången din envishet var till din nackdel. Annars har den hjälpt dig genom mycket och jag är så otroligt stolt över dig. Trots allt du fick genomlida så var du glad och positiv. ”Det här ska gå. Det måste gå” är ett riktigt Amanda-citat som ekar ständigt i mitt huvud. Du är och förblir en sann förebild. Det tomrum du lämnat efter dig gör så ont. Att inte få träffa dig varje vecka. Att inte få plöja igenom alla Sveriges Mästerkock-avsnitt. Men det jag saknar allra mest är alla pratstunder. Ditt härliga skratt. Att inte längre få krama dig eller höra din röst gör så oerhört ont…

Alla dessa 4 har betytt väldigt mycket för mig och är en stor bidragande faktor till att jag är den jag är idag. Tacksamheten över att ha fått möjlighet att lära känna dessa fantastiska människor är obeskrivlig.

”Jag har ett hopp som jag kan lita på!
 Jag vet att det bär mig när jag dör.
Att bortom livet finns en annan dimension
. Det är min säkra tro.


Jag har en tro som ger mig tröst och styrka
 att vi ska ses igen när tiden tagit slut. 

Trots att skiljas var så svårt 
så vet jag att du lever i ett ljus. I det hemmet som vi kallar Faderns hus.”

Denna sång har fått betyda mycket för mig. En väldigt stark text där jag tror på vartenda ord som sjungs. Jesus har inte lovat oss ett enkelt liv bara för att vi väljer att följa Honom. Däremot har Han lovat oss ett evigt liv om vi väljer att ta emot Honom i våra liv. 

Som jag skrev i början, detta har verkligen varit kontrasternas helg. Det har blivit mycket tårar samtidigt som jag har kunnat glädjas åt alla fina minnen jag har av min moster, farfar, Samuel och Amanda. Och det fantastiska är att jag har ett hopp som jag kan lita på. Hoppet är Jesus och jag vet att alla dessa fina människor som jag skrivit om har det så bra där de är nu. Det är en tröst att veta att livet är så mycket mer än bara det här på jorden. 

♡ TILLS VI SES IGEN ♡